http://slipzknut.blogg.se/

Små bitar ur mitt liv och alla tankar som medföljer.

Brottaren

Kategori: Allmänt

En gång i tiden ingick jag i BK Velos trupp.
Ballingslövs brottarklubb. 
Under flera års utövande och desto fler matcher. 
Så kan jag faktiskt stå upp och säga, jag var inget bra. 
Varför slutade jag inte?
Tyckte jag att det var så roligt att ta mig till träningen 2 ggr i veckan?
Att gå upp snortidigt varje söndag för att åka iväg och förlora varenda match man gick.
Känna hur hårt kroppen slog i mattan varje gång. 
Känslan av misslyckandet som gång på gång resulterade i tårar. 
Att åka hem och förmedla den intet helt överraskade nyheten om ännu en förlust. 
Pepptalken, klappen på axeln. 
Trösten som skulle få kämparglöden att flamma upp igen. 
Den som aldrig kom. 

Där var en motståndare som jag fick möta några ggr om året. 
Samma vikt, han starkare. 
Mer självsäker, på sig själv. 
På allt verkade det som.
Jag hade aldrig en chans!
Känslan jag fick då jag möte han första gången. 
Då pappa faktiskt var med. 
Hur hårt jag verkligen kämpade. 
När jag åkte på ett perfekt nacksving och mitt huvud slog så hårt i mattan under hans kropp. 
Det gjorde ont, yrseln som tog över. 
Men jag gav mig inte, detta skulle jag vinna! 

Nacken fortsatte att vridas, min arm töjdes längre och längre ifrån min kropp. 
Jag var låst, jag visste att det var omöjligt att komma loss.
Började känna mig kvävd. 
Om jag lyckas få lite utrymme så jag kan trycka ifrån med benen, dra över han för att sedan ta mig loss. 
Utmattad försökte jag allt, huvudet bultade. 
Det är kört.
Tyvärr.. 
Baam! 
Domarens hand slog som en slägga i mattan, dånet måste ha hörts hela vägen hem.?
Motståndarens hand lyftes högt, min hängde kvar. 
Jag förlorade den enda matchen som verkligen betydde något. 
Och Jag gör det bölandes! 

Brottning är en kontaktsport. 
Du slår inte ner motståndaren med ett slag eller en klassisk filmspark. 
Du går in med ett jävla anamma och tar i allt du kan för att få motståndaren på fall. 

Jag mötte honom något år senare igen. 
Jag tänkte "åh nej, inte han igen". 
Jag förlorade matchen. 
Gick ner till omklädningsrummet. 
Jag hade börjat vänja mig vid förlusterna. 
Tomrummet med de där rösterna var en vardag. 
Hur de viskar... 
Påväg ner hör jag hur någon skriker. 
På mig. 
Det är min tränare som är vansinnig. 
För tydligen hade jag tänkt högt nog för mig själv att han hade hört mig. 
Han skällde ut mig, om inställning inför en match. 
Att man inte ska ge upp. 
Att jag är bättre än så. 
Och Jag bölar. 
För jag gav nog upp för flera år sedan. 
För bättre än så är jag ju inte. 
Men det visste inte han.
Hur skulle han kunna veta? 

Allting fortsatte såhär. 
Några år senare på mitt sista brottarår var jag på min Nemesis hemmaplan. 
I Vinslöv. 
En fullproppad brottarlokal som fullkomligt kokade. 
Alla var helt galna!
Föräldrar och deras brottande barn.
Den ena kaxigare än den andra. 
Min mamma var med. 
Pappa hade gett upp att slösa tid på att gå upp tidigt och lägga en halv söndag på att se mig förlora och böla.
Kan man klandra han liksom? 

Mamma hade en tro på mig, hon ville och trodde alltid att jag kunde vinna.
Hon satt i styrelsen, helt obrydd om att jag faktiskt var den som inte vann några matcher i laget. 

Jag var bland de sista att gå upp på mattan denna dagen. 
Jag hade fått veta tidigare vem jag skulle få möta. 
Honom! 
Hela laget, tränaren och morsan hade peppat på mig. 
-Nu jävlar tar du honom! 
Du fixar detta! 

Familjen Tallroth är en familj av brottare och idrottare. 
De var Zacke och Sebbe som fick med mig ner i den där svettiga källaren för första gången. 
Pappa Roger var EM mästare i brottning. 
Hemma hos dom var där en stor tavla upphängd på väggen. 
Som zackes mamma hade målat. 
Den är avmålad Roger som slår ett kryss på sin motståndare. 
Ett kryss är när man kommer upp bakifrån och lyfter motståndaren för att sedan slänga han bakåt ner i mattan. 
Mycket poäng och en jävla smäll! 
Detta är en riktig  kioskvältare! 

Domaren får igång matchen. 
Lite känn och kläm. 
Sen var matchen igång! 
Han var lite avslappnad till en början, han har väl vaggat in sig själv i famnen av alla vinster. 
Alla hans pokaler som måste glänsa stolt hemma hos honom. 
Som han vunnit pga mig.
Men nu räcker det! 
Första rundan gick snabbt. 
Andra rundan och ingen har förlorat. 
Jag har inte börjat böla! 
Alla är helt galna i tredje och sista rundan. 
-Kom igen Branning! Nu tar du honom! 
Mammas röst hörs mest! 
Hennes ögon glöder! 
Vi är trötta, jag är trött. 
Trött och frustrerad! 
Fan, varför är det inte över ännu? 
Han ser med tagen ut, det är väl för honom lika chockerande som för mig. 
Han har inte vunnit.? 
Domaren blåser igång, vi tar grepp, tar oss loss och såhär rullar det på. 
Inget får riktigt till något. 
Mammas skrik dånar! 
Tränaren vrålar för full hals. 
Jag orkar inte mer, men jag vill Fan inte förlora igen..!
Det räcker!! 
Då blixtrar det till! 
Tavlan, tårarna,minnena, känslorna.
Allt rinner över!
Jag böjer ena knäet för att komma ner, låter mitt huvud glida under hans arm samtidigt som jag trycker upp den.
Kommer runt snabbt. 
Jag är bakom, lås nu Branning Lås för Fan! 
Lås och släng han så hårt du bara kan! 
Mina händer hittar varandra, de låser Och jag drar åt. 
Hans mage sjunker in, jag går upp på tå och med ett skrik drar jag  över han rakt bakåt! 

I denna åldern är inte detta greppet tillåtet. 
Pga skaderisken mm. 
Man ska liksom bara dra över och inte fullfölja helt ut. 
Mer som en rullning på mattan. 

Han är i luften och jag släpper. 
Han landar rakt på huvudet. 
Och han ligger!
Alla jublar, mamma skriker. 
-Fan vad bra Daniel! 
Jag hör allt. 
Men jag ser, han rör sig inte.. 
Han landade med full kraft på huvudet. 
Tuppade väl  av en millisekund. 
Domaren blåser. 
Och motståndarens tränare är vansinnig! 
Jag undrar om jag gjort något fel?
Ja, jag hade gått emot reglerna. 
Domaren kommer fram, ber mig komma in. 
Motståndaren har lyckats komma upp  på fötter igen. 
Omtumlad. 
Mina tårar fyller ögonen utan att rinna över. 
Av rädsla, trodde han var typ död för en stund. 
Att han brötit nacken. 
Och detta hände till applåder. 

Min hand åker upp i skyn. 
Hans hängde kvar. 
Jag vann! 
Äntligen! 
Jag vann med en varning. 
Med poäng och han som inte kunde fortsätta. 

Tårarna brast ut. 
Detta var den konstigaste känslomässiga stund någonsin. 
Något dog där just då. 
Samtidigt som något annat föddes. 

Men vad som dog och vad som föddes tog mig flera vilsna  år att lista ut. 

För att vinna något, för att röra sig framåt i livet så måste man tro på sig själv och göra saker som andra inte tror du kan göra. 
Eller ska jag säga, saker som du tror att du inte kan göra.
Det är inte lika lätt som det låter. 

Blod, svett och tårar. 
Det har gjort mig till den man jag är idag. 


/Lipsillen 







4 Tuffa

Kategori: Allmänt

Det är alltså äntligen Fredag.
Fortfarande kvar på jobbet. 
Här är minst sagt kaosartat!
Mycket kunder, en faslig röra i butiken pga ombyggnad osv. 
Sen har vi den där avdelningen med utförsäljning. 
En mardröm i fysisk form utav en fyrkantig låda × 2.

Ringer upp Sara. 
- Du ska inom stan? Bra!
Då ska du dessutom svänga inom systemet och Shanghaia en flaska vin. 
Ja! Den är till ikväll!

Imorgon ska vi börja dagen med lite shopping eller en tur på stan, vad nu som låter bäst?
Sen dra till gymmet och köra på veckans sista pass. 
Ett möte på Östergatan där solen alltid skiner efter det. 
Piffa till oss och avverka ett födelsedags kalas för två. 

Söndagen går i lugnets tecken utan några direkta konstigheter.

När man varit ledig fyra dagar på fyra veckor så är detta i mina ögon rena rama semestern. 
För dessa veckorna var tuffa!

HEJ HEJ 👋 

Lathund

Kategori: Allmänt

Med ett facit i hand så skulle du klara allt?
Du skulle ha svaren på dina frågor, veta vad och när du ska göra vad.
Men med facit i hand, skulle du veta vem du egentligen är?
Skulle du få reda på hur gärna du verkligen vill något? 
Skulle du få veta vad du faktiskt är gjord av? 

Idag har jag kört bilen raka vägen ner för Memorie road. 
Väktarbilen!
Alla dessa ronderna, platserna. 
De är fyllda till bredden med minnen ifrån en svunnen tid. 
Det är på något sätt ganska nice att sitta där tryggt i bilen och kunna blicka tillbaka på allt. 
Långt bak, längre än vad någon faktiskt tror.
Samtidigt som jag fortfarande är påväg framåt. 

Kör förbi några gamla bekanta, stöter på människor ifrån förr. 
Snackar lite smått med dom där nya ansiktena som man träffar på ifrån de andra jobben. 
Jobbet är detsamma!
Allt flyter på av sig själv, ronderna och larmen. 
Lite bakgrundsmusik på det. 
Det fina vädret och alla färger som börjar komma nu. 

En framgångs saga. 
Det är vad de senaste åren har varit. 
Jag har varit en helt annan person, gjort helt andra saker. 
Målen man haft har varit en pojkes drömmar.
Nu är dom alla uppfyllda!
Men det känns verkligen som att det skulle kunna vara dags att faktiskt sikta ännu högre?
Jag menar...
Varför ska jag dj.a andras musik när jag egentligen är fullt kapabel till att kunna skapa min egen? 
Varför läser jag andras böcker när jag skulle kunna skriva min egna bok?
Varför jobbar jag så mycket för andra och deras företag när jag skulle kunna jobba för mig själv och mitt egna? 

Om jag hade haft ett facit. 
I handen. 
Så hade jag inte suttit här och skrivit om det! 

"När man vet vad man verkligen vill och är beredd på att göra allt i sin makt för att skaffa det med sitt största brinnande intresse. 
Då får man det." 
~Där finns en lag som säger det.