Resans sista dag kom tillslut. Jag fick verkligen hemlängtan redan i torsdags. Precis som vanligt,det var likadant när jag var på Grand Canada förra året. Och det är samma sak när jag är iväg på festival.
Det är inget om att jag har tråkigt eller känner att något är mindre bra eller dåligt. Nej det är just bara det att jag varken behöver eller kräver så mycket av mina utflykter/resor.
För mig handlar det inte om att besöka platser och hitta på en massa. Jag vill vara få uppleva känslor som skapar tankar som blir till fina minnen. Som jag kan titta tillbaka på,om och om igen.
Så visst har platser och vyer betydelse, men det är den inre resan jag behöver. Det har varit en helt fantastisk vecka i varma Thailand. Detta var verkligen precis vad jag behövde.
Jag kommer antagligen höja min "resa minst en gång om året" till två resor. Eventuellt klämma in någon weekend och så med. För nu har jag faktiskt lärt mig lite hur allt det här med att resa innebär. Och det är ett bra sätt för mig att komma ifrån mina egna bojor emellanåt.
Mer om dom och allt annat skriver jag mer om när jag har kommit hem till min fina efterlängtade lägenhet.
Det går egentligen mycket längre tillbaka i tiden än där den är just nu. Jag har bara hållit fast i det jag vet och kan på ren automatik. Så jävla mänskligt! Precis som med jobb så kan man stanna på samma ställe fast man vill byta pga bekvämligheter eller för att man är rädd för vad man inte kanske kan eller klarar av!?
Men under min tid av "förfall" så stötte jag på människor som berättade om sina livssituationer,utan att jag liksom bad om det. De bara öppnade upp sig. Jag har lärt mig att tala fritt och öppet om allt utan att säga någonting till vem som helst. För alla nyheter är inte gjorda för allas öron. Tyvärr!
Men jag blir faktiskt glad när någon öppnar upp sig och jag värdesätter det,samtidigt som jag faktiskt behåller det för mig själv.
Poängen här är att när jag väl får höra andra som har sina perfekta uppstyrda stabila liv, berätta om vad som finns under allt det där,ja då inser jag att jag är inte den enda. Där kommer exakta meningar,värderingar,synsätt. Precis som jag själv har upplevt dom.
Jag kan väl många ggr känna mig "drabbad" av allt vimmel. Men egentligen är jag väl bara en sådan person som belyser det. Att vara analytisk, ibland till en självskadande nivå är något som bara hör till min personlighet. Ofta en styrka,ibland ett handikapp.
Jag bryr mig inte om vad eller vilka det handlar om. Jag vill se allt för vad det egentligen är på riktigt , så jag kan få se hur det är menat att bli och få uppleva allt därifrån.
Lite konstigt?
Tex: Att vara ihop med eller socialisera sig med en ladyboy här i Thailand är inget konstigt. Det är accepterat. Så tex,du som svensk kan åka hit och bli tillsammans med någon av samma kön eller så. Ingen bryr sig,låt allt bara blomstra. Men tar du med "Thailand" till Sverige så får du börja förklara dig. Hur kan du? Varför? Hur går det till? När kom du på? Vad är du? Vem är du?
Man behöver inte alltid ha svar på allt eller berätta om allting,ibland räcker det med att du bara proppar munnen full av popcorn och lyssnar. Man kan lämna saker osagda,till en annan gång.
Det har varit ett långt break. Ett långt kvävande andetag utan att veta vad jag håller andan för.
Sakta men säkert har jag känt hur allt jag haft kontroll över har glidit ur mina händer. Allt,precis allt!
Allt av värde förlorade sin glans,allt jag kämpade för förlorade sin mening. Och allt jag kunde göra var att sitta och titta på. Jag visste att det skulle bli annorlunda för mig när flytta till eget. Exakt vad som skulle bli annorlunda hade jag ingen aning om,men något var där som skulle förändras.
Jag har gått ifrån att vara någons värld till att sluta existera så många ggr att jag faktiskt förlorat vetskapen om vad allt är värt. För mig.
Precis innan jag åkte så var jag hemma hos Andreas och Sara på lite häng med poker och förberedelser inför resan. Inte visste jag att denna kvällen skulle innehålla samtal som likt målarfärg satte färg på alla mina tankar och värderingar.
Mina frågor besvarades, när har man givit för mycket? När har man gått för långt? Hur mycket ska man ge? Av allt!
Träningen, relationerna, sociala medier,jobbet. När räcker det utan att ge upp eller vara för hård,mot sig själv eller mot någon annan.
"Så fort du börjar ifrågasätta dig själv,situationen,dina värdingar och val,då har du nästan redan gått för långt"
Här i Thailand på min välbehövda semester får jag kontrast på precis allt. Perspektiv! Gällande allt från jobb till relationer och värderingar över allt i livet.
Nej, jag ska inte börja odla dreads och bli hippie.
"En solnedgång kan du se tusen gånger om fram tills du blir blind,hade du då inte velat se den en gång till, en sista gång?"
