Jag minns att jag en gång blev sjukligt förälskad i en blond tjej under en sommar i dom unga åren.
Jag minns att jag gjorde allt jag kunde för att vinna hennes uppmärksamhet,och få henne till min.
Efter många försök så blev det som jag önskade.
Men tiden gick och det tog slut,eller hon gjorde slut rättan sagt.
Jag minns att det var en svår tid att komma över henne.

Med tiden som gick lärde jag mig hur saker och ting egentligen går till,men en sak är så säker. Vill du verkligen ha något så kan du få det men det är olika prislappar,antingen får du lära dig pruta eller så får du sälja dig.

Min andra stora kärlek, där sålde man sig ganska rejält på alla sätt. Men sen blev det priskrig.
Jag offrar,hon offrar,hon saknar,jag saknar,jag gjorde fel och hon gjorde fel and so on and so on.

Min tredje förälskelse handlade om att finna den slutgiltiga skatten som skulle vara livet ut,för livet började tydligen närma sig sitt slut vid 20 års ålder. Men det tog slut när slöjan föll,jag hade många år kvar att leva och så ville jag inte leva de sista åren.

Min fjärde stora kärlek fortsatte i samma friska anda, att livet faktiskt är på väg att ta slut och familj ska bildas,efterlevande ska bära mig och min kunskap vidare eller något.
Sjuk jävla press hela tiden.
Men den drömmen vaknade man också ur till det dyraste priset av dom alla.

Efter renoveringen lyckades jag förälska mig igen,stark som jag var och klok som jag blivit så var jag fullt mogen för vuxenlivets glada dagar.
Skjut mig!
Vuxen livet är lika vuxet som rökrutan på gymnasiet eller omklädningsrumet i högstadiet.

Alla dessa förhållandena är tro det eller ej med olika tjejer,men där är något som gått som i en tunn röd tråd genom alla relationerna.

Jag!
Mitt pris satte jag på rea,och den blev bara billigare och billigare samt att jag blev en jävel på att pruta.
Det var normalt första gången, men andra gången tog det helt nya vändningar.

Jag ville inte mer.
Varje gång har jag försökt dra mig ur men min partner har hållt mig kvar. Valet har alltid varit glasklart för mig när förståndet rycker in,men tyvär inte för mina tidigare prinsessor.
Därför har det alltid varit jag som gått,för jag vill inte vara där vi var och inte bli någon jag inte borde vara.

Sanningen är att varje kväll blir jag så förbannad på mig själv som inte gjorde rätt från början och mer förbannad för ingen av dom förstod.
Nu i efterhand gör dom och det glädjer mig.
Som jag sa till min storebror som varnade mig för många år sedan inne i Skybaren på UD, "varje handlig jag gör som inte lyder mina ord kommer göra mig till en hycklare"
Må så vara, men din stig kanske tagit en annan riktning nu,så det kan jag leva med.

"Våran luft blev till ord men de orden blev åter luft"