Förkylningen håller mig ännu hårt i sitt grepp.

De oändliga högarna av snytpapper gör sig till känna. 

Men jag tog mig genom lördagen med bravur. 

Det var kul att köra väktarbilen igen. 

Såklart som alltid, så blev där extra jobb i slutet av passet. 

Då när vädret kom fram i sin absolut bästa glans.

Blå himmel, nästintill helt vindstilla, 20 sköna soliga grader.

Ett perfekt hojväder som jag gladeligen hade velat avnjuta. 

Men!

Med hälsan i första fokus så fick jag så surt avstå. 

Äkta bittra känslor höll mig i handen denna kvällen. 

För vem vet om där kommer fler chanser?

Hur jag kände. 

Hur jag var och blev. 

Hur gärna jag ville känna så och bli sådär.. 

Det handlade om att våga släppa taget. 

Att tro på något en gång till igen. 

Bara låta allting flöda. 

Mot en enda person, i en enda riktning. 

Inte en bit, utan hela jag. 

Hela jag som insats. 

Igen! 

Och igen... 

Hälften vunnit säger dom... 

Hälften av vad? 

Jag? 

Dig? 

Är det såhär det ska vara? 

Två halvor av oss som blir vi. 

För det känns så. 

Att det är vi. 

På riktigt!

Hela tiden. 

Denna gången så känns det liksom som, hela vägen. 

Feberdrömmar i ett kallt rum.