Alla kan känna av den tydligat ibland eller hela tiden. Men inte alla som vågar lyssna på den.
Jag hade ett lönesamtal för ett tag sedan och det var så fint att en annan person berättar om ens personlighet och man känner så väl igen sig.
Det jag skulle ändra på mest var att faktiskt tro mer på mig själv, lita på min instinkt för jag är så mycket mer än vad jag utgör mig för att vara.

Jag har varit så jävla förbannad.
Det bästa av allt var att jag släppte ut ilskan med, det blev ohållbart att hålla masken så att allt kunde flyta på så enkelt som möjligt för alla andra.
Nej jag står hellre helt ensam än omgiven av människor jag inte litar på.
Jag står hellre för den jag är än försöker vara någon jag inte kan eller vill vara. Fan vad vilsen jag har varit.

Jag kan älska, jag kan förlåta.
Jag kan glömma,jag kan släppa taget.
Men kanske inte alltid kommer göra det, särskilt för någon annans skull.

Jag vill inte gå runt och vara hård eller kaxigt kylig, men jag vill däremot gå runt och vara stolt.
Sen kan du acceptera det eller dra dit pepparn växer!