För snart tre månader sedan så hoppade jag upp på en häst som jag aldrig ridit förut.

En häst som består av jobb, pressad av tid, minimalt med ledighet och distans ifrån allt och alla. 

För att kunna nå en djupare del av mig själv.

För att uppnå en dröm jag alltid haft. 

Där är mycket som fallit på plats. 

Där är mycket som jag bara släppt och låtit sköta sig själv, så som det antagligen är menat att vara. 

Några människor har jag kommit närmare medans andra har jag släppt helt. 

Jag tycker att vissa saker Och beteenden kan man förvänta sig av de som man känner eller har känt under många år.

Så pass gamla är vi faktiskt nu! 

Men är detta helt okänt för dom så nej, då finns där verkligen inget värde i den relationen. 

Och det är helt ok!

Sen så mitt i allt det här, där det inte finns något som helst utrymme för kärlek eller relationer så lyckades dom trots allt ta sin plats. 

Det är inget jag kan eller vill förklara, för det är bara som något vi själva vet och förstår. 

Att våga släppa taget för att vi faktiskt brydde oss om varandra. 

På bästa sätt, oavsett vad det nu innebär.?

Många säger "jag vill alltid  min partners bästa".

Ibland handlar det om att göra sånt som tyvärr kan göra ont.

Jag har haft fel, jag har tänkt om! 

Jag känner mig själv ännu mer nu än förr.

Och det känns så jävla bra! 

Ta jobben, ge allting, sikta mot målet, låt det svida lite.

Tappa inte fokus,håll dig lugn,fortsätt! 

Så kommer allt falla på plats av sig själv. 

Peace of mind!