2 dagar minus
Kategori: Allmänt
Det gjorde den, på sätt och vis.
Men ändå inte.
Kommer inte ens ihåg hur Måndagen började, för hela dagen eller timmarna innan jobbet rättan sagt är som borta med vinden.
Att trippa in på jobbet, glad som en speleman för att sedan få skit på sig efter 10 min.
Det kan förändra spelplanen en smula.
Men det är ju så.
Det är alltid såhär.
Jag ska alltid behöva ta och hantera andras skit, ännu värre när man ställer upp.
Ja då ska man få ännu mera skit.
Det värsta av allt är att ingen vågar stå för det utan allt ska bara sopas under mattan och jag ska behöva svälja det.
Varför!?
För att jag kan eller för att andra ska slippa kladda med skiten?
Tycker det är så kul att se andra lyckas med allt de tar sig ann.
Små som stora utmaningar, projekt som små livsförändringar.
Vad som helst!
Framgång är alltid en resa i rätt riktning mot det livet man vill leva.
Sånt stöttar jag helhjärtat!
Men varför ska det då inte vara ok att jag gör mitt.
Att jag sätter mina mål och siktar emot dom utan att det ska sticka någon tafatt jävel i ögat?
(Lugn, det hjälper inte. Svälj bara svälj.)
Tisdagmorgon.
Larmet hördes inte pga "tyst läge".
Där finns två varianter av det.
Men jag vaknar som sagt i tid, av mig själv.
Har sovit 4 h och grubblat en del på hela grejen.
Tar mig till jobbet igen och har ett mantra som gäller.
Precis som när jag och Tobbe tränar.
"Vi bara kör igenom allt, sen är vi klara och drar hem".
Väl hemma så har den underliggande huvudvärken som legat som en sniper på tinningen fått ett riktigt fint fäste om vänster hjärnhalva.
Däcka på soffan, glöm allt vad planer för dagen heter.
Bara gör det Daniel.
Skit i allt och alla för en stund.
För snart är det onsdag, då kör vi på igen.
