Är jag den enda som kan tro så hårt på någonting, tycka att det är det mest logiska.

För att sedan inse, att det inte riktigt är så. 

Jag vet svaret på frågan. 

Så du behöver inte säga något. 

Visste du att på ren automatik sorterar vi in människor i egna fack, i egna stereotyper?

Du tar de enklaste sakerna att läsa av för att så snabbt som möjligt placera in personen framför dig i ett fack. 

Så du vet om det är en vän eller en fiende. 

Om det är en bra eller dålig person. 

Men om du gräver ljupare eller ger personen mer tid så kommer (tyvärr) den första bilden att ändras och personen stämmer inte alls in på din stereotypa förstabild. 

Detta händer inte en gång utan många ggr. 

Det är ett naturligt sätt att göra snabba avläsningar för att kunna "sortera" ut så snabbt som möjligt. 

Skulle vi göra djupa analyser av alla möten varje dag så skulle hjärnan inte palla med längre än till lunch. 

Men ibland får man tid, ibland så är där ett intresse. 

Ett intresse som gör att man vill ge mer tid, för att lära känna den där människan. 

Lite närmare. 

Kanske för att det känns bra? 

Eller för att verkligen ta reda på, är det en vän?

Eller är det en fiende? 

Där finns alltid så mycket mer än vad ögat ser.